Fick en till dos löpträning idag på morgonpromenaden. Allt var som vanligt. Castor gick och nosade, Liten sov i vagnen och jag gick och funderade på mitt. Regnskyddet till vagnen var med som vanligt, prydligt inpackat i sin lilla påse.
Jag anade att himlen mörknade allt mer, men försökte intala mig själv att läget fortfarande var lugnt. Ökade aningen på takten bara. Det hördes ett ordentligt åskmuller och jag, aningen mer nervös för huruvida vi skulle hinna undan regnet, ökade takten igen. Några enstaka regndroppar började falla och vi ökade stadigt takten tills hela himlen öppnade sig och vi var mitt inne i ett skyfall. Då sprang vi! Jag sprang så fort som jag kunde och vågade med tanke på att jag framför mig hade barnvagnen och bredvid mig Castor som trodde att vi lekte någon ny lek.
Man hinner tänka en hel del under dylika sprurter, till exempel: Är det någon nytta med att vi springer, våta blir vi i alla fall? Hur många tittar på oss genom fönstret och lider med oss, eller mer troligt, hånflinar? Varför valde jag inte att göra en lite kortare promenad idag?
Mitt i dessa funderingar, då det såg som allra mörkast ut och jag var beredd att bara kapitulera, se mig som besegrad och bara acceptera mitt öde, så slutar det regna. Lika plötsligt som det började. Vi kunde sluta springa och fortsätta hemåt, dock med ett högre tempo än innan regnet och med ett ständigt vaksamt öga upp mot himlen.
Och ja, regnskyddet till vagnen låg lika prydligt inpackat i sin lilla påse under hela promenaden. Bättre fly än illa fäkta, eller hur heter det?!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar